Första veckan

Idag blir Livia 8 dagar gammal. Den här veckan har gått så himla snabbt. Att få barn nummer två har verkligen varit annorlunda mot barn nummer ett. Livia har bara fallit på plats på ett annat sätt än vad Aimee gjorde. Hon är självklar i vår familj och kärleken till henne finns redan där mycket tack vare kärleken vi har till hennes syster. Det är svårt att förklara men det var väldigt mycket mer överväldigande att få Aimee än att få Livia. Men det är som om att Livia alltid har funnits med oss på ett eller annat sätt och ändå så har hon bara funnits hos oss i 8 dagar. 


Mina föräldrar var med oss hela första veckan. De åkte hem i fredags vilket kändes jättetråkigt. Man skulle kunna tycka att det blir mycket att folk runt omkring sig direkt efter förlossningen, men det har varit guld värt! Pappa har klivit upp med Aimee varje morgon så att jag och M har fått sova ut och mamma har lagt Aimee varje kväll så vi bara har kunnat mysa med Livia. De har hjälpt oss med handling, matlagning och städning men främst så har Aimee får en normal vardag trots en ny bebis för hon har fått 120 % uppmärksamhet från morgon till kväll av någon i familjen. 


Innan Livia föddes så såg jag lite fram emot amningshormonerna… Ja de kom! Ja de är jobbiga! De höll sig i schack hela första veckan fram tills dess att mamma och pappa åkte. Då blev jag jätteledsen och grät för allt. Jag grät när mamma och pappa åkte för jag kände mig ensam och övergiven. Jag grät när jag kom hem och skulle lägga Aimee för att hon var så fin och sen för att hon inte ville sova. Jag grät när jag pussade på Livia, jag grät när M pratade med mig och sen grät jag bara utan att veta varför. Jag försöker att inte tänka så mycket för då gråter jag bara… 


Amningen då. Den kom igång Snabbt. Redan dagen efter att hon föddes så rann mjölken till och precis som efter att Aimee föddes så rann den till rejält. Ett lyxproblem enligt vissa. Jag är enormt tacksam att amningen har gått så bra (hittills). Det enda som är ‘jobbigt’ är att det är så mycket mjölk att jag måste pumpa ut massa innan Livia ens kan börja äta. Pumpar jag inte får hon inget grepp om bröstet.. Det är som att försöka amma från en fotboll. Inte så lätt alltså! Återigen är min elektriska bröstpump min bästa vän och vår frys är redan fylld med massa mjölk. Perfekt sen när/om M är själv med Livia i några timmar. 
Kroppen har återhämtat sig fint efter förlossningen. Direkt efter att Livia föddes så gick jag ner 7 kg. Efter 5-6 dagar visar vågen minus dryga 10 kg. Jag gick ju upp 20 kg, så det är en del kvar som ska bort. Men det är galet hur mycket vätska och sånt man drar på sig som väger en massa. Jag känner mig jättelätt och smal redan nu… Däremot så försökte jag sätta på mig ett par av mina gamla jeans igår och jag fick inte ens i ena benet. De är ju så små lina byxor. Har jag varit så liten? Spännande att se om jag kommer i de igen någon gång under sommaren. 

Sömnen då. Jag vågar knappt skriva ut det men än så länge är Livia precis så som Aimee var som spädbarn, dvs. En liten sovbebis. Hon sover hela nätter och äter 1-2 gånger. Jag får alltså 4-6 timmars sammanhängande sömn innan hon vill och ska äta! Däremot så har jag svårt att sova för jag kollar till henne hela tiden… Hon brukar i och för sig vakna vid 10-tiden på kvällen och så kan hon ligga vaken till 12 innan hon somnar om. Men det är inte så jobbigt! 


Aimee har tagit hela lillasyster-grejen med bravur. Hon älskar sin lillasyster och ska hela tiden hålla koll på henne. Hon klappar henne så fint på huvudet och gillar att sitta och hålla hennes hand… Är hon ledsen så kommer hon med en napp och hon vill gärna stå och hjälpa till när man ska byta blöja. Det ska bli så himla härligt att se deras relation växa fram. Jag hoppas att de kommer älska varandra oändligt och ha varandra som bästa vänner. 

Jag känner mig som på nytt kär i M. Det är fantastiskt att se hans kärlek till sina döttrar. Han är en fantastisk pappa och han sätter oss alltid i första hand. Det bli så mysigt med semester i sommar och massa familjemys. 


Det här är faktiskt det sista inlägget jag tänker göra i denna blogg. Jag har använt bloggen som ett sätt att dokumentera livet under mina två graviditeter och jag är så glad att jag har alla tankar och veckor nedskrivna. Mitt tips till de som är gravida det är att skriva ner mycket och ta bilder. Man tror inte att man ska glömma saker men man gör verkligen det och det går snabbt dessutom. Det har varit jättekul att kunna jämföra graviditeterna och läsa om känslor som fanns innan Aimee föddes och hur jag upplevt allt den här gången. 

Om det blir en tredje runda med bloggen får tiden utvisa. Men nu ligger fullt fokus på min familj och jag fortsätter dokumentera tjejernas utveckling i dagböcker som de ska få när de är äldre! 

Det har varit så kul att så många har hängt med under denna graviditet! Vi kanske ses igen om något år :) 

Annonser

Sömnlös natt

Det finns inte många saker som är jobbigare än att se sina barn sjuka och värre är det när de är såhär små. Livia har skött sig jättebra när alla prover har tagits. De är så tuffa och starka alla dessa barn som är sjuka. 

Jag har inte kunnat sova inatt för att jag har tittat på varje andetag hon har tagit. Efter sista inhalationen så blev andningen mycket bättre och just nu har hon varit vaken i näsa en timme- det är rekord sedan hon föddes! Hon är mycket piggare idag  och ligger och piper sött som små bebisar gör… Nu inväntar vi bara att en läkare ska komma förbi och lyssna lite på lungorna igen och så hoppas vi att vi får åka hem! 

Sjukhuset

Idag hade jag egentligen tänkt skriva hur första veckan hade gått, men dagen tog en annan vändning. Livia har haft lite svårt att andas och varit väldigt rosslig, så efter lite snack med 1177 så uppmanades vi att åka in till akuten! 

Där fick vi träffa en jättehärlig doktor som lyssnade på hjärta och lungor och tittade länge och noga på hennes andning och hans slutsats var att han tyckte att vi skulle läggas in för observation och provtagning. Nu har vi precis kommit upp på avdelningen och lilla L ska få inhalera koksaltlösning och så ska de ta lite prover på henne för att se om eller vilket virus det rör sig om. 

Det känns jobbigt att lämna Aimee hemma, men hon sov när vi åkte och Johanna är där och kollar till henne. Sen sover M hemma i natt, men jag hoppas hon inte blir så ledsen när hon vaknar och jag och Livia inte är där. Hon blir nämligen lite upprörd när hon inte vet vart lillasyster är. 

Hur livet som tvåbarnsföräldrer är får komma en annan dag. Nu hoppas jag bara att min lilla tjej blir frisk. Hjärtat går i tiden bitar när hon mår dåligt ❤️

Förlossningen

På kvällen den 29/4 så skrev jag ett inlägg om att det kändes som om att jag hade en vattenmelon mellan benen. Jag tror att hon låg så långt ner att musklerna i ljumskarna kopplades ur när jag gick från sittandes till ståendes. När vi gick och la oss vid 23-tiden så sa jag till M att jag inte trodde det skulle dröja länge tills bebis skulle komma och med länge så menade jag någon dag eller så, jag trodde inte att det skulle handla om några timmar.

Jag och M låg och pratade en stund innan vi somnade och i vanlig ordning så börjar bebis att böka runt massor just kring denna tid. Och precis som vanligt den senaste tiden så hade jag lite molvärk i ryggen. Inget som gjorde ont och det kommer inte heller i vågor, utan det satt i hela tiden. Men sen började sammandragningarna! De var i och för sig precis som de har varit de senaste veckorna, dvs. inte smärtsamma, men det som skiljde de åt nu mot förr var att de kom i intervaller. Klockan var ungefär 12.30 och jag var så trött och ville bara sova men jag blev så klart jätte exalterad!

Jag låg kvar en stund i sängen i hopp om att det kanske skulle börja göra lite ont, men det gjorde som aldrig det, så jag tänkte att jag kliver upp och ser om det händer något då. Jag gick upp och städade lite i badrummet och plockade i ordning det sista som jag skulle behöva och både värk i rygg och sammandragningar i magen var som bortblåsta. Så pass trist! Min glädje övergick till trötthet igen och jag gick och bäddade ner mig i sängen.

Värken i ryggen kom tillbaka, men jag var så trött att jag somnade. Det var ju trots allt ingen värk som gjorde ont. Strax efter 03.00 så vaknade jag av en starkare smärta i magen, fortfarande helt hanterbart, men starkare om man jämför med ‘känningarna’ jag hade timmen innan. Jag vaknade till och så somnade jag om! En halvtimme senare kände jag samma smärta igen och klev upp. Jag gick ut i vardagsrummet och satte mig på pilatesbollen och började istället att klocka värkarna. Värken i ryggen var helt borta, istället hade det precis som när jag väntade Aimee förflyttat sig enbart till magen. Vid halv fyra började jag klocka mina värkar som då var helt hanterbara. Jag satt som sagt på min pilatesboll, åt en macka och kollade på vänner och skrattade. Alltså, säsong 5 kan typ vara en av de bästa!

Efter en kvart så ändrade sig värkens karaktär och det gjorde helt plötsligt lite ont. Jag fick börja blunda och andas mig igenom de lite mer. Värkarna kom med ungefär 1-4 minuters mellanrum och efter två riktigt smärtsamma värkar så bestämde jag mig för att väcka M och mamma. Vi ringde även Lucas som snabbt var här för att ta hand om Aimee.

Mina värkar gick från hanterbara till ‘jag dör’ på en kvart. M hann kliva upp ur sängen och ringa till förlossningen och han sa bara att nu kommer vi in. Hon kan inte ens prata.
Vid 04.10 så stod jag på alla fyra på vardagsrumsgolvet och skakade. Kroppen tog över och jag kunde inte göra någonting! Det slutade med att jag började gråta en skvätt.

M stack snabbt iväg och hämtade bilen och och vid 04.25 var vi på väg. Jag fick en värk i trapphuset och var tvungen att ställa mig på alla fyra igen. Sen fick jag några värkar i bilen. Jag började dessutom att kräkas av smärtan och min första tanke var bara att slänga upp bildörren. Nu åkte vi inte på en motorväg, men det var inte heller så att vi puttrade fram. Det hade kunnat sluta med spya i ansiktet i den farten!

Väl framme vid förlossningen så ringde vi på klockan. I samma veva kom en ny intensiv värk och det enda sättet som var ‘skönt’ att hantera de på var att ställa sig på alla fyra. När barnmorskan kom så stod jag där på golvet och stånkade så hon visade oss direkt till ett förlossningsrum. Jag hann knappt andas innan en ny värk kom! M började klä av mig och satte på mig sjukhuskläderna istället. Även om värkarna var intensiva och extremt smärtsamma så var jag så nervös över att bli hemskickad. Tänk om jag bara var öppen 1 cm?


Barnmorskan kopplade upp mig mot en CTG maskin som registrerade värkar och bebisen hjärtljud. Värkarna var både starka och sjukt intensiva. Hon frågade om jag ville ha lite lustgas och mitt svar var ‘Ja tack!’.


När jag väntade Aimee så tyckte jag  att det var svårt att pricka in lustgasen just för att värkarna var så intensiva och aldrig klingade av, men den här gången gick det bättre. Den här gången hjälpte även M till att hålla koll på monitorn och så sa han åt mig direkt när en värk var på väg.

Efter en undersökning så visade det sig att jag var öppen 7 cm.  En timme senare var jag öppen 10 cm, men jag hade fortfarande en liten kant kvar på cervix som inte ville försvinna vilket gjorde att jag inte kunde börja krysta ännu. Värkarna fortsatte att komma helt galet tätt och barnmorskan höll inne fingrarna och skulle massera cervixkanten för att hjälpa på traven… alltså den smärtan var så galen. Jag fick panik!


Jag började säga att jag ville sova, att jag ville hem, att jag inte klarade mer, att de skulle söva mig och att jag skulle ge upp, då sa barnmorskan att allt var precis som det skulle! Vid 06.35 blev jag tappad på urin. Det var inte heller skönt kan jag säga!

Sakta men säkert så började smärtan i magen försvinna och trycket i rumpan blev allt starkare. Istället för att slappna av så började jag ‘följa med’ värken och trycka lite lätt. Vid 07:15 så fick jag etablerade krystvärkar och jösses säger jag bara. Det var en helt annan känsla den här gången jämfört med Aimee när jag hade en epidural. Ljudet som kom från min kropp har jag aldrig hört förr… Det var enormt jobbigt att andas när huvudet låg i ‘ring of fire’, men känslan när huvudet är på väg ut är fantastiskt. Sen kommer det jag tycker är jobbigast… Axlarna! Barnmorskan tog min hand och sa åt mig att känna på bebisens huvud… jag fick en bra andningspaus mellan de här två krystvärkarna och sen var det bara att ta i och plupp så var hon ute. 07.31!
Med Aimee så krystade jag i nästan en timme och nu var jag nere på 16 minuter. Framsteg!

Livia föddes med alla hinnor runt om sig fortfarande och när allt det var borta så började hon skrika. Jag låg liggandes på sidan när hon föddes och så fort hon var ute så satte jag mig upp och tittade på henne. Armar, ben, fingrar och tår… allt fanns där!

Vi hade sagt innan att vi ville ha sen avnavling, så hon fick ligga där en stund innan jag tog upp henne på bröstet, och efter en stund så fick M klippa navelsträngen.

Jag kände mig så galet tacksam att hon verkade må bra att jag inte ens reagerade på att kolla vilket kön hon hade. Enligt ultraljudet var det ju en tjej, och det var vi ju inställda på men vi var ju inte säkra. Men det är ändå konstigt hur lite det spelar roll där och då. Där och då inser man liksom att det är den lilla personen som är viktigast och att den lilla personen mår så bra som de bara kan. Men nu var det en till liten tjej som kikade ut!

När Aimee föddes så fastnade moderkakan och det tog två timmar innan de och jag fick ut den. Den här gången ‘ploppade’ den ut tio minuter efter att Livia var född. 07.53 står det att den avgick enligt min journal.

När moderkakan kom ut så ser barnmorskan att det finns en stor knut på navelsträngen. Hon visar oss knuten och säger att det verkligen var menat att vi skulle få vår lilla tjej. Den där knuten hade tydligen bildats när navelsträngen bildades och hade den stramats åt så hade all näring till Livia stryps och vi hade förlorat henne. Det hade kunnat hänt tidigt i graviditeten eller sent, men nu hade vi verkligen ‘turen’ att det inte hände alls. Jag var så glad att hon var född och det var så märkligt och läskigt att tänka att det fanns en risk, precis framför oss som hade kunnat gjort så att hon inte fanns där. Usch!

När Aimee föddes så hade jag ju en epidural och den tog bort väldigt mycket smärta även efter förlossningen. När Aimee föddes så trodde jag att jag hade klarat mig helt från att spricka, men jag fick sy några stygn ändå. Den här gången kändes det som om att det var sprucket från sida till sida och upp och ner, det sved så fruktansvärt mycket. Men det var inte så illa! Jag fick sy tre inre stygn och något enstaka yttre ‘skrapsår’. Skönt!

Totalt sett så förlorade jag också väldigt lite blod. Enligt journalen så var det bara 260 ml.

Nu har jag fått prova på två helt olika förlossningar. Två förlossningar som har varit helt fantastiskt bra på sina sätt, men ändå olika. Med Aimee gick mitt vatten och värkarna kom igång intensivt. Jag fick en epidural som tog jättebra och jag var mycket mer ‘med’ under den förlossningen. Jag kände att jag hade mer kontroll och kunde njuta, om man kan säga så. Jag älskade min förlossning med Aimee. Den var så himla häftig! Totalt sett så tog den lite mer än 6 timmar. Den här gången startade förlossningen med lite lätt värk som snabbt övergick till intensiva värkar. Från etablerat värkarbete hemma tills dess att hon föddes tog det 3.5 timme. Från dess att vi kom in till förlossning och hon föddes så tog det 2.5 timme.

Den här gången hann jag inte med en epidural, utan jag klarade mig på bara lustgas och det gick jättebra. Jag upplevde dock inte att jag var lika ‘med’ och hade kontroll denna gång, utan jag fick liksom bara hänga med kroppens arbete. Stundtals var det olidligt och jag ville bara ge upp. Vid vissa tillfällen så förstod jag inte hur jag skulle klara det… men det går liksom och bebis kommer ut. Den här förlossningen var ju relativt kort, men intensiv. Jag vet faktiskt inte vilken jag tycker var bättre eftersom att båda var bra. De var väldigt olika och jag tror inte jag kan jämföra de.

Det är helt galet vad kroppen klarar av att genomgå (och vad bebis klarar av att genomgå) för att sedan bara kunna kliva upp, duscha, bära runt på en nyfödd och liksom fortsätta med livet. Det är magiskt!

Duschen efter att hon föddes var SÅ skön. Jag hade kunnat stå kvar där inne i värmen i evigheter. När allt var klart nere på förlossningen så rullades vi upp på BB. Jag fick ett jättestort eget rum och jag Livia mös ner oss sängen. M och mamma åkte hem för att sova och hänga med Aimee.

Även om jag var sjukt trött så var hormonpåslaget så himla starkt att jag hade svårt att somna. Jag tror jag slumrade till en timme vid två olika tillfällen och vid 16.00-tiden så ringde M och sa att han och Aimee var på väg förbi. Jag kände inget behov av att vara kvar på BB då allt hade gått så himla bra, så jag packade ihop mina saker och efter att systrarna hade fått träffats för första gången (och Livia fått godkänt av barnläkaren) så åkte vi hem. Som en familj på fyra! Komplett.


Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att jag har haft två jättebra graviditeter, två fantastiska förlossningar och bäst av allt att jag har fått två friska barn som jag älskar så mycket att det känns som om att jag ska dö. De är hela mitt liv! Klyschigt, men livet börjar om på nytt när man får barn. Allt blir mycket roligare då.. och lite jobbigare, men mest bara mycket roligare och lyckligare!


 

BF +4

Hon kom på den ”vanligaste” BF-dagen. Alltså när man har gått över fyra dagar, enligt statistiken. Förlossningen gick snabbt och var inte smärtfri… Dra mig baklänges vad ont det gör att föda barn, men den gick oerhört bra och ”smärtfritt” ur ett medicinskt perspektiv. Jag ska skriva ut hela berättelsen sen. Den sträcker sig bara över dryga två timmar! 

Vi har fått ännu en frisk fantastisk dotter och hon känns så självklar. Vår älskade lilla Livia Eileen 💕 

En Vattenmelon

Alltså det är så oskönt! Bebisen har sjunkit så himla långt ner att det är jättesvårt att ställa sig upp. När jag väl har kommit upp på benen och får sträcka på mig går det såklart bra, men vägen dit är oskön och smärtsam. 

När jag var gravid med Aimee så fixerade hon sig aldrig, så jag upplevde aldrig den här tryckande känslan. Det känns nästan som om att huvudet är ute- undra om jag jag kommer säga så när huvudet faktiskt är på väg ut.. Ha ha. Det gör ju faktiskt ont på riktigt då. 

BF +3

I morse vaknade jag 08.40 och det är tyst i hela lägenheten. Mamma har varit här i snart en vecka och på den tiden så har Aimee hunnit bli en riktig sjusovare. Hon har gått från att vakna vid 06.00 till att idag, så fick jag väcka henne 09.15. Det har hur som helst varit skönt att sova ostört i sängen och dessutom fått sova ut i nästan en vecka. Däremot så saknar jag Aimee i sängen 💕 Men hon sover gott med grandma! 

Idag har vi inte gjort så mycket. Jag var ganska trött hela förmiddagen och efter lunch så åkte vi och storhandlade. Nu ligger och jag Aimee i soffan och kollar på frozen! Jag har haft lite lätt värk i mage och rygg idag och har även haft några lätta sammandragningar, inget mer eller mindre än vanligt! 

Igår kväll var det så livligt i magen att jag inte kunde somna. Det är första gången den händer… Jag var tvungen att gå lägga mig i badet! Det är alltid skönast. Det är ju fortfarande ganska många timmar kvar på den 29:onde april, men som det känns just prick nu så känns det inte som om att det blir någon bebis ikväll/inatt! 

Idag ligger humöret utanpå kroppen. Jag känner mig irriterad över massa saker och jag vill egentligen bara ryta ifrån ibland, men oftast handlar det om ganska irrationella saker. Men jag tycker att man lätt kan känna sig väldigt ensam, oförstådd och överkörd såhär i slutet på graviditeten. Jobbigt för mig och jobbigt för de runt omkring också… 

Tur att jag får mysa med den här lilla älsklingen. Hon kan inte göra något fel i mina ögon… Min glädje när irritationen kokar!

BF +2

I morse vaknade jag av att huvudet värkte igen. Det gick i och för sig över när jag klev upp vilket var skönt. Däremot så har jag känt mig lite tjock i hela skallen, sådär som man kan göra när man är lite förkyld. Aimee är nämligen snorig och hostig, så jag tror att jag har någon lättare variant.

Efter frukosten och lite morgonbus så klädde vi alla på oss och promenixade ner till ankorna. Det har blåst ganska mycket idag, men när man hamnade i solen (som äntligen lös) så var det så himla skönt. Riktig vårkänsla!Aimee älskade att kuta runt bland alla fåglarna. Hon springer och säger ‘heeellllooo’ och ‘quack quack’ och vill att de ska komma till henne. När vi kom hem igen så var Aimee lite trött, så mamma gick och la henne. M stack iväg för att ge blod och jag bänkade mig i soffan en stund. Efter det blev det lunch för oss alla och sen åkte jag och mamma iväg en sväng för att kika i lite butiker. Jag behövde köpa myggnät till vagnen, man får tydligen inte med sånt när man betalar en miljon kronor för en vagn ;) och så köpte vi en sittdyna till vagnen så att Aimee får det lite mysigare. När vi var inne i babybutiken så började det flimra framför mitt högra öga och det betyder bara en sak – att en migränattack är på väg. Efter ungefär tio munter var halva synfältet helt borta och jag började må sjukt illa. Jag ville bara därifrån, men när vi skulle gå ut så började det såklart pipa om ett larm. Det kom en kille och tog min påse och skulle kolla om alla larm var borttagna och jag kom gåendes lite efter. När jag gick igenom larm-grejen då pep det igen. Alltså när jag inte hade påsen! Min kära mamma trodde hon var rolig när hon sa att jag hade stulit något. Jag tyckte inte det skämtet var lika kul!


Jag plockade ut allt ur mina fickor och gick igenom igen och det pep igen. Mitt huvud kändes som om att det skulle explodera och jag var så illamående att jag ville bara springa därifrån. Mannen i kassan ber mig ta av jackan… han säger att det ibland kan sitta gamla lappar som piper. Jag förklarade att jackan var tre år gammal, men att han självklart fick kika. Och där satt det en liten klisterlapp! Jag blir alltid så stressad när det piper om en när man ska gå ut ur en butik, även fast jag vet att jag såklart inte har tagit något.

När jag väl kom hem så slängde jag i mig två alvedon och har hinkat i mig vatten och nu har migränen börjat släppa, tack och lov. M och Aimee är iväg på födelsedagsfika så jag har det lugnt här hemma nu vilket också är skönt.

Vad gäller bebis så tycker jag att magen har sjunkit lååååångt långt ner idag. Om det ens var möjligt. Det är som om att jag har en ‘vanlig’ mage och sen en kula under. Jättemärkligt!

Idag har jag haft ganska mycket sammandragningar. Inga som gör ont eller om är jobbiga, men det spänner lite då och då. Och från och till så har jag lite värk i rygg och mage, men inte heller det är något smärtsamt eller störande. Det bara finns där som en liten påminnelse om att en bebis ska komma ‘snart’. Lilla bebisen har bökat runt en hela del idag också, och jag tror att hon återigen har vänt sida för nu känner jag små knän eller fötter på höger sida igen.

Energinivåerna går verkligen upp och ner. Får jag vila en liten stund känns det som om att jag kan springa ett maraton, men blir det för mycket så kan jag nästan somna stående, och så håller det på hela dagen. Men jag skulle aldrig kunna sitta hemma en hel dag, jag har alldeles för mycket energi i kroppen för det!

BF +1

I morse vaknade jag vid halv 8 och blev lite ställd av att jag varken hörde Aimee eller mamma uppe, så jag tänkte att jag kliver upp och börjar göra frukost och så väcker jag de efter det. När jag reste mig upp var det som om att någon tog en stekpanna och slog mig rätt i bakskallen… den huvudvärken! Jag kände sen hur det spände ända nere från skulderbladet och upp i huvudet. Jag måste ha sovit konstigt inatt, men det har inte släppt på hela dagen. Hur som helst så klev jag upp och gjorde gröt till oss alla. Aimee vaknade under tiden och kom utspringandes. Efter att vi hade ätit frukost så sa jag till M att jag var tvungen att gå lägga mig igen. Varje gång jag rörde på huvudet så kändes det som att hjärnan for runt.

I måndags så ringde de från förskolan efter att vi hade hämtat Aimee och berättade att det var några som hade blivit magsjuka, så hon får vara hemma resten av veckan. Vi är ju trots allt tre personen här hemma nu, så hon har inte ens någon egentlig anledning till att vara på förskolan och för det andra så vill vi inte riskera att någon utav oss skulle råka bli dåliga.

Men tillbaka till idag. Jag låg kvar i sängen till halv 11 ungefär och sen kom jag upp en stund. Jag och M hade tänkt gå träna idag och jag sa att jag skulle gå byta om, men på vägen till ombytet så bultade huvudet så mycket att jag hamnade i sängen ingen. Det slutade med att M fick ge sig ut och springa själv (vilket jag inte tror att han hade något emot). Mamma gick och la Aimee för att sova middag, så det var verkligen lugnt här hemma.

Någon gång på eftermiddagen när jag hade kommit upp för tredje gången så bestämde vi oss för att åka iväg och kika lite i affärer. Huvudvärken blev bättre när jag kom ut och fick lite luft, men jag har verkligen varit helt slut idag. Igår skröt jag till M om att jag var så nöjd över att jag har haft så mycket energi och att det har varit så skönt att vi har varit tre stycken här hemma som har hjälpt till, men idag kraschade det helt enkelt, orken finns inte där.Nu på kvällen har jag tagit ett bad, tvättat och fönat håret och smort in mig. Jag skulle på riktigt kunna gå lägga mig igen, men jag väntar nog någon timme till. Mamma håller på att lägga Aimee och M är ute och tränar igen.

Ser ni tröttheten?


Alltså ursäkta gnället, men det har dessutom varit så sjukt tråkigt väder de senaste dagarna. Vi fick ungefär 20 cm nysnö här om dagen som sedan smälte bort och lämnade oss med gegga och lera och sen känns det som om att man inte har sett till solen på evigheter, så jag hoppas att den kikar fram imorgon. Det står att det ska bli fint! Då längtar jag efter att ta en härlig promenad, kanske till och med med den nya vagnen som faktiskt kom igår!

Vad gäller bebis så bökas det runt jättemycket i magen idag. Det har nästan inte varit lugnt en sekund. Däremot har jag inte haft några sammandragningar och inte heller någon värk i varken rygg eller mage. Älskar den här tiden då man väntar! Kanske inte älskar den lika mycket om det tar för lång tid.


 

Vecka 39

39 hela veckor har passerat. Det är BF dag och i morgon går vi in i vecka 40! Jag vet att jag kommer sakna magen när den är borta. Det är en speciell känsla att känna rörelser på det sättet man gör när man är gravid. Däremot ska det bli skönt att bli smidigare och rörligare igen. Och såklart att få se vad det är för liten människa som har skapats där inne. Tänk att kroppen med hjälp av lite celler från en annan människa kan GÖRA en ny människa… Alltså HUR GALET? 

Vecka 39 har mest bjudit på en kliande mage. Jag kliar, kliar och kliar. Det kommer lite sammandragningar och molvärk då och då, men annars har jag mått bra. Jag kissar mycket mer om nätterna nu, jag kanske går upp 2-3 gånger, men mellan dessa gånger så sover jag gott. Kroppen känns bra om dagarna, jag blir oftast lite stel och tung på kvällarna och det är också då bebis bökar runt som mest!

Nu får vi se om det här blir sista veckomagbilen, eller om vi hinner med en till nästa tisdag! 

SF mått såhär på BF dagen är 35, vikten ligger på 76 kg (plus 20 sedan start) och humöret är på topp!